23 januari 2023

Hur kan vår gamla elektronik bli cirkulär?

I Sverige ser det lagstadgade producentansvaret till så att elektronik återvinns som den ska – men vad händer när en begagnad mobiltelefon eller dator exporteras till ett annat land? Att låta ansvaret för produkten följa med på resan har visat sig lättare sagt än gjort. Men det finns lösningar som skulle kunna fungera även globalt.

I Sverige är vi duktiga på att samla in och återvinna mycket av det hushållen använder – från plast och kartong till vårt framgångsrika system för pant på flaskor och burkar.

Men för den ökande mängden elektronik vi använder oss av är det inte lika självklart vad som händer när vi är färdiga med dem – av det vi inte längre använder fungerar mycket fortfarande, och många av våra telefoner och datorer innehåller material och ämnen som kan vara värdefulla, så väl som känslig information.
Elektronik är inte heller en förbrukningsvara i samma utsträckning som plast eller papper, utan bör snarare ha en så lång användningstid som möjligt för att bli mer hållbar.

80 procent av allt elektroniskt avfall försvinner ur rapporterna. Det är ett jättestort problem och det ökar varje dag.

Jakob Lennartsson, Towards Zero Waste


I dag finns ett system med lagstadgat producentansvar för bland annat elektronik, som går ut på att producenten ska bekosta insamlingen av avfallet, genom olika producentansvarsorganisationer som organiserar återvinningen. Tanken är att systemet ska få producenterna att ta fram produkter som är resurssnåla och lätta att återvinna.

Jakob Lennartsson, Towards Zero Waste.

Kedjan bryts vid gränserna

Men i en global handelskedja färdas elektronik över gränser, vi både köper direkt från producenter i andra länder och mycket elektronik slutar sitt liv i andra delar av världen, inte sällan i länder som saknar ett hållbart system för återvinning. När en begagnad produkt exporteras, tappar den de medel kopplade till sig som ska säkra att den återvinns, och landet där produkten hamnar har inte fått ta del av pengarna som ska se till att den återvinns på rätt sätt.
I dag dumpas eller bränns majoriteten av all elektronik som skickas till andra länder, och det är stora mängder avfall det rör sig om – 40 miljoner ton om året enligt FN.
– 80 procent av allt elektroniskt avfall försvinner ur rapporterna. Det är ett jättestort problem och det ökar varje dag. Det är värdefulla material som antingen bränns upp eller återvinns på ett miljöfarligt sätt, och farliga ämnen som kan förorena vattendrag eller släppa ut väldigt giftiga gaser, säger Jakob Lennartsson från Towards Zero Waste, projektledare för RE:Sourceprojektet Inkluderande system för cirkulär elektronik.

Går det att föra ansvar över gränser?

Projektet har undersökt möjligheten att föra över producentansvaret mellan länder för att säkerställa hållbar återvinning.
– Om pengarna kan följa med produkten från ett rikt land till ett till ett fattigt, så kan man möjliggöra uppbyggnaden av ett fungerande återvinningssystem även där, och se till att sluta cirkeln, säger Jakob Lennartsson.

För att kunna övervaka flödet av varor över gränserna och överföra pengarna kopplade till produkten till den plats den hamnar på, testade man att utveckla en digital lösning.
– Vi har utvecklat en digital produkt som kopplar ihop företag, som en marknadsplats för återvinning och återbruk, som skulle kunna göra det möjligt att föra över ansvaret mellan två organisationer, säger Jakob Lennartsson.

Flera problem längs vägen

Att göra förflyttningen av producentansvaret visade sig dock inte vara helt okomplicerat. I projektet testades att sälja en vara mellan Sverige och Danmark, ett försök som visade på flera hinder. Bland annat klassas olika typer av elektronik inte på samma sätt i alla länder, vilket ställer till det. Det är även svårt att veta vilken produkt som hör till vilken producent, då producentansvaret för en vara som passerar gränser istället faller på importören. Framför allt har olika produkter olika värden i återvinningsfasen – vissa varor kan ge vinst vid återvinning, medan andra kostar mer att återvinna än det producentansvar som betalats. Inom ett nationellt producentansvar jämnar det ut sig – då betalar insamlingen och återvinningen av saker med högt materialvärde, som en mobiltelefon, för en med ett låg sådant, som exempelvis leksaker.
– Det uppstår problem om man får pengar för att återvinna något, men inte tillräckligt mycket, så att man går man minus. Och skickar du något över gränsen som inte ger vinst så kommer ingen att betala, säger Jakob Lennartsson.

Global pott kan vara lösningen

En tydlig lösning på problemet finns ännu inte, men en viktig slutsats i projektet vad att det kan finnas en mer effektiv väg mot ökad cirkulering av elektronik än att försöka flytta producentansvar över gränser – nämligen ett globalt producentansvar.
– En global pott tror jag skulle fungera bättre. Då löser man problemet med de produkter som genererar minus, och de som är värdefulla att återvinna betalar för dem som inte är det. Det måste bli gränslöst, det tror jag är det smartaste upplägget.