Förorenade muddermassor kan bearbetas till resurs

Men en halveringstid på upp till 90 år är de giftiga tennföroreningarna i hamnarnas sediment ett stort miljöproblem under lång tid framöver.
Med resultaten från ett RE:Sourceprojekt i ryggen tar nu en grupp forskare på Chalmers arbetet med att minska de skadliga effekterna vidare. Målet: en pilotanläggning för rening av förorenade muddermassor.

Tributyltenn fanns i många bottenfärger fram till början av 1990-talet då det förbjöds i stora delar av världen. Ämnet, som effektivt håller båtskroven rena från havstulpaner och annan tyngande påväxt, hade nämligen visat sig förgifta så mycket mer än de mollusker och alger som försökte få fäste på fartygen. De fartyg som redan var målade när ämnet förbjöds kunde dock segla vidare nästan 15 år till innan EU var först ut med att sätta stopp för själva användningen av de skadliga bottenfärgerna.

20200528_212401 — Anna Norén, forskare på Chalmers

– Det är ett miljöstörande ämne. I exempelvis Frankrike har det varit en stor fråga eftersom man sett att ostronen dött på grund av det giftiga ämnet. Vi kan se biologiska effekter här också, som att till exempel musslor och snäckdjur får i sig ämnet, säger Anna Norén.

Hamnar har naturligtvis varit extra exponerade för de miljöfarliga färgerna och sedimenten där innehåller ofta farligt höga halter av tributyltenn som lakats ur färgen på fartygsbottnarna genom åren. När hamnarna muddras kommer problemet bokstavligt upp i dagen.

-Bara i Göteborgs hamn måste man regelbundet muddra bort 200 000 kubikmeter sediment. Av de massor man generellt plockar upp vid muddring är ungefär 50 till 75 procent förorenat, säger Anna Norén, forskare i vatten- och miljöteknik på Chalmers.

Rening och hantering i fokus

I RE:Source-projektet ”Behandling av tennorganiskt förorenade sediment: återvinning och stabilisering” har Anna Norén och hennes forskarkollegor på Chalmers undersökt hur dessa massor kan renas och hur det görs på ett så hållbart sätt som möjligt. Intresset för en mer hållbar hantering av massor såsom sediment, jordmassor eller fyllnadsmassor har vuxit i takt med att reglerna för vad som får läggas på deponi blivit strängare och kunskapen om massornas cirkulära potential har ökat.

-Vi märker ett stort intresse för frågan generellt men också kring våra resultat i projektet. Det vi undersöker är dels om vi kan göra rent sedimentet och dels hur vi kan få till en mer hållbar hantering, säger hon och berättar att projektet just fått två nya vetenskapliga artiklar publicerade, en om reningen och en med fokus på hanteringen.

Göteborgs hamn är projektets främsta case-study men i arbetet har man även tittat på mindre marinor och på andra hamnar såsom exempelvis den i Oskarshamn.

-Det vi sett är att det är en stor utmaning för alla hamnar. De måste muddra men det är inte lätt att hitta nya användningsområden för de här massorna som uppstår, säger Anna Norén.

Nästa steg – en pilotanläggning för rening

I de labb-tester som gjorts i projektet har forskarna som mest fått bort 64 procent av tributyltennet i den massa som behandlats. Arbetet fortsätter nu i ett nytt projekt finansierat med stöd av Formas.

-Vi arbetar vidare utifrån våra resultat i RE:Sourceprojektet och fokuserar även på hur vi kan nyttja massorna för stabilisering och solidisering genom att blanda dem med exempelvis cement och flygaska för att få fram ett betongliknande material, säger Anna Norén och förklarar att en konstruktion som just nu uppförs i Göteborgs hamn byggs med material som till stor del innehåller massor från muddringar i hamnen.
En utmaning framåt ligger i att hitta en så effektiv reningsteknik som möjligt för att därmed kunna bredda användningsområdena utan att riskera att kvarvarande gifter läcker ut i omgivningen. En annan utmaning är massorna i sig, för det är inga små mängder vi talar om.

– Vi vill ta det här från liten labbskala till att bli något som kan fungera för väldigt stora flöden. Förhoppningen är att vi på sikt ska kunna bygga en pilotanläggning och visa att det faktiskt går, säger Anna Norén.